du & så jag

.. och så går tiden och till slut glömmer man att förneka, att ständigt förneka och låtsas om att det aldrig fanns, att det såklart betydde något, men inte nu längre, man glömmer att vara i försvarsläge, och då börjar saker komma tillbaka…
och då börjar jag plötsligt tänka på våra telefonsamtal, varje kväll som vi inte va med varandra men att jag i alla fall kunde skriva till dig, skriva att jag längtar efter dig och att jag visste att du skulle svara med samma sak. du skulle läsa, du skulle känna det, och du skulle svara mig med samma sak. du skulle svara med samma sak. varje kväll vi var med varandra, nätterna vi somnade ihop, morgnar vi vaknade tillsammans. morgnar jag alltid fick dra upp dig ur sängen, morgnar vi åt frukost tillsammans, en kopp vid dig, en vid mig. ett glas juice vid dig och ett vid mig. jag kan inte ens äta en grapefrukt längre för den andra delen tillhörde alltid dig. morgnar vi drack mer kaffe, morgnar som blev till förmiddagar, förmiddagar vi la oss i sängen igen, förmiddagar vi tillbringade med varandra tätt intill under täcket, pratade, skrattade (det är få, väldigt få saker som faktiskt berör mig så djupt som att se dig skratta. få, så få saker som kan göra mig så glad. Att se dig vara glad).. Morgnar när vi älskade med varandra. Du och jag. Självklarheten i att jag skulle få somna med dig, att vakna upp med dig vid min sida. att du skulle ringa mig, att du skulle svara när jag ringde dig. Att vara räknad. Att vi räknade med varandra. Det givna, det självklara, det trygga i att vi var vi, vi var oss, vi var du & så jag..