when your mind is a mess, so is mine, i cant sleep cause it hurts when i think..

Ensam och otrygg

Alla ropar efter hjälp, omedvetet eller medvetet.

Det här vet jag inte vad det är. Om det är medvetet eller inte, jag vet bara att det nog är det jag gör. Tror jag. Jag har verkligen mått då speciellt dåligt dom senaste dagarna. Jag har kännt att allt varit bra. Jag har känt att det kommer ordna dig. Men nu vet jag inte hur det kommer sig att känner så som jag gör. Jag känner mig som den mest ensammaste människan som finns. Hela dagen har varit så hemskt. Den har inte varit bra alls. Jag har bara gått runt och tänkt tänkt, och tänkt på alltihopa. Jag har haft panik, och jag har bråkat och jag har inte haft en bra dag alls. En jävla skitdag helt enkelt. Och jag känner bara att jag vill känna mig trygg. Idag har jag känt mig otrygg, inte hemma, och ensam. Ensam och otrygg. Och jag har bara velat prata med någon som förstår. Någon som bryr sig. Som inte dömmer, och inte tror att allt har ordnat sig bara för att jag kan le och vara glad och inte bry mig om saken, för stunden. För det är bara för stunden. Jag har tänkt hela dan nu att jag verkligen hatar att jag ska vara som berg och dal bana, med ups & down och aldrig bara må på ett sätt hela tiden. Jag vet aldrig hur min dag ska se ut när jag vaknar. Hur jag ska må. Och allting påverkar mig, allting. Och jag vill ju bara att någon kan förstå och bry sig. Och "ta hem mig" så att jag känner mig trygg. Allt känns så fel. Den enda jag vill prata med är den sista jag kan prata med. Helt fel människa att prata med det om. Men alla andra.. Det känns inte som att någon annan förstår eller bryr sig. Jag är bara så jävla rädd, för jag känner mig så sviken. Det käns som om jag blivit ljugen för, förbisedd och bortglömd. Värdelös. Jag känner mig så ensam, helt enkelt. Jag vill bara få klartext. Få dig att säga att såhär är det oavsett vad någon annan försöker få in i ditt huvudet. Jag är ärlig och jag ljuger inte för dig. Och jag bryr mig om dig. Jag behöver höra det när varje jävel ska säga saker som sårar mig. Inte för stunden, men nu. Jag vill inte tro att du ljuger, jag vill inte tro att du utnyttjat mig, jag vill inte tro att jag bara är någon som funkar för stunden. Jag vill inte tro det.

Den enda som jag verkligen någonsin kunnat prata med, är den sista jag får och kan prata med.

Fan, jag orkar inte..

Åh kaos.. Eller?

Jag hatar det här, det är ett sånt inre kaos i mig från stund till stund och jag klarar inte det här en gång till.. Det får fan vara nog, snart. Jag saknar att kunna prata om det med dig också. Men fuck it, bara bita ihop tills jag slipper.


Åh..

Let go

' the flicker of the tv
dinner on my own
got your last words on my mind..
if only you could feel me
pick up your phone
and tell me i'll be fine..

cause every choice is a new mistake
every turn, every step i take..
to escape from you memory
seems impossible for me..

i runaway but i can't let go
i say don't when i need you so
every thought in my head says no..
but i can't let go
been everywhere, all i see is you
i don't care what i have to do
i'm a mess and it starts to show
but i can't let go.. '

< / 3

Bit ihop, för fan.

Ja, ont gör det. Det gör det, och det finns det ingen som helst tvekan om.
Men jag är så otroligt rädd för att må dåligt, så jag har inget annat val än att bita ihop svälja alltihop tills dagen kommer då jag inte bryr mig längre.
För bryr mig, gör jag ju. Kanske för mycket. Kanske för lite för mitt eget bästa. Kanske för mycket för ditt bästa. Jag tänker inte stå varken dig, eller nån annan till svars. Knappt mig själv. Hade jag gjort det hade jag gjort så förbannat mycket mer än bara bitit ihop och tagit nya andetag.
Men sanningen är den att jag känner mig så sviken, så lurad, så ensam, så bortglömd, så otroligt felplacerad. Men fortfarande stark. Eller ja, om apati räknas som stark i jämförelse med att bryta ihop varje dag, så ja. Då är jag väl det. Jag hoppas bara att jag inte är så bortglömd som jag känner.

Ja, lite såhär är det väl varje dag. Ups och en jävla massa downs. Men det finns bra stunder dem med men man ska aldrig vänja sig. Jag mår nog inte så bra som jag vill få mig själv att tro att jag gör. Känner mig så otroligt missförstådd. Hela jag är en enda stor berg&dal-bana som åker emellan glad, deprimerad, nöjd, ledsen, stark och så fruktansvärt trött mentalt. Det är nog inte så sunt, men vad är det gentligen? Jag vill bara få ett stopp, och en ny början. En bättre början. En inte så ensam början.
Det skulle inte bli såhär.

Jaja, annat mer praktiskt är att jag har studiedag imorgon. Ska inte spendera den med att studera, för det skulle väl aldrig jag förvåna mig själv med att göra? Eller? No, don't think so.
Jag ska till Västerås och shoppa. Sånt är bra när man mår dåligt. Jag ska också äta middag med Hannah och Micke (Som åker bort till Vietnameserna på fredag i många månader! Ha det så bra darling!) och sedan ska jag väl ta tag i mitt liv, lite klyschigt. Whatever som det nu innebär. och läsa Annika Lantz "9 ½ månad". Den skrattar jag gott åt.
Nåväl.

Får citera Colin Hay - "I'm just waiting for my real life to begin.."

Ensamheten på gott och ont

Åh, vad fan ska allt behöva kännas så här för? Jag har känt mig så jävla stark dom här senaste dagarna. Jag har känt mig så självständig och inte det minsta beroende av något eller någon. Men varför ska det hinna ifatt mig just nu, och såhär snabbt?
Allt kommer tillbaka, dag för dag. Den hemska vardagen jag hade innan.
Vardag av tjaffs, obehaglig stämning och alla andra obetydliga saker som i själva verket river upp alla annat som ligger inom mig. Hur ska jag orka någonting när jag inte mår bra i mitt eget hem? Jag vantrivs så otroligt mycket. Jag försöker, men jag kan inte ge allt i något som jag innerst inne inte vill. Jag vill inte leva här, och såhär. Det bryter ner mig. Och jag orkar inte ta tag i det och börja prata med någon igen för jag är starkare än så. Jag behöver inte det igen. Jag tänker inte låta någon anna få veta hur förnedrad jag känner mig, när just den person var så glad för min skull, för att allt vände. Nej, det orkar jag inte.

Allt vände ju verkligen också. Från den jävla misär jag hade med mig själv så vände allt helt plötsligt. Jag fick komma härifrån, börja om på nytt, någon annanstans med någon jag verkligen älskar och ville vara med. Allt blev så mycket lättare. Jag fick distans till allt jag behövde. Jag var verkligen lycklig. Tro det eller ej, men jag var det verkligen djupt inom mig. Ingenting kunde förstöra det för mig för jag mådde så bra för en gångs skull.

Nu har jag bara ramlat tillbaka igen. Tillbaks dit jag en gång flydde från, och inte nog med det så finns ingen jag verkligen kan öppna mig för heller. Ingen som jag vill öppna mig för. Ingen jag egentligen litar på. Jag har nu förlorat allt jag anförtrodde mig åt. Allt jag levde för. Allt bara försvann och jag står fortfarande kvar, veckor senare som ett jävla frågetecken. Ja, visst förstår jag, jag förstår helt och hållet att det blev som det blev. Jag förstår varför du är arg. Jag vet att du inte är arg på mig, förmodligen på hela situationen som vaknat upp. Jag förstår känslan som gjorde så att det blev såhär. Jag fattar alla påföljder och konsekvenser nu. För det är väl så allt blir, när man för en gångs skull känt riktigt lättnad och lycka? Allt kommer ifatt en.

Allt jag bara vill är att skika "MEN JAG DÅ?". Förstår ingen min situation och varför dom är som dom är?! Jag kastades tillbaka i ett dubbelt så stor helvete som innan. Jag hade åtminstone ditt stöd då? Vad fan har jag kvar nu? Ingenting. Jag skiter väl i vad allt förhållande innebär, jag skiter väl i att bo tillsammans, jag skiter väl fan i kärlek och kyssar och kramar eller vad fan allt ska innebära? Jag bryr mig inte längre. Ärligt talat så gör jag väl det, men jag orkar inte. Vad fan ska jag göra åt saken? Vad jag än gör så gör jag fel, och ingen förstår ju varför. Vad jag behöver är en vän. Den vän du var för mig. Den som stöttade mig och hjälpte mig och fick mig att känna mig betydelsefull för någon annan än mig själv. Du betyder så förbannat mycket och du bara vänder ryggen åt mig just nu när allt bara är som värst! Nu när jag är helt missanpassad och ensam. Tillbaks igen, precis i den onda cirkeln när jag bygger upp mer och mer skit och inte vet vart jag ska ta mig ut?

Du har ju i snart över ett helt år varit den enda jag PÅ RIKTIGT kunnat öppna mig för och berättat för precis hur jag känt och mått. I över ett år har du hela tiden stått bakom mig och stöttat mig. Och nu bara släpper du taget som jag vore vem som helst.

Jag sitter nu och tänker. Jag har känt mig så jävla glad och stark i flera dagar nu. Jag har känt mig så uppgiven med allt som haft med dig att göra. Jag har inte orkat brytt mig. Bollen ligger hos dig. Men nu när allt kommer tillbaka så inser ju precis vad det är jag behöver.

Du var, och kommer alltid ha varit min bästa vän. Och jag saknar den vännen, och den vännens stöd just nu, precis i denna stund när jag mår som värst. Du har alltid funnits djupt inne i mitt hjärta, redan innan 7 juni. Långt innan det datumet så har du funnits i mitt hjärta som min bästa vän över ett år snart.

Jag vet inte vad jag betytt för dig, jag vet inte om du ens känner så som jag gör. Jag vet bara att jag hade en jävligt underbar vänskap med dig, trots allt som må ha hänt, vare sig det var sorgligt eller lyckligt, så har jag alltid haft en bästa vän som varit du. Och jag saknar honom..