Ensamheten på gott och ont

Åh, vad fan ska allt behöva kännas så här för? Jag har känt mig så jävla stark dom här senaste dagarna. Jag har känt mig så självständig och inte det minsta beroende av något eller någon. Men varför ska det hinna ifatt mig just nu, och såhär snabbt?
Allt kommer tillbaka, dag för dag. Den hemska vardagen jag hade innan.
Vardag av tjaffs, obehaglig stämning och alla andra obetydliga saker som i själva verket river upp alla annat som ligger inom mig. Hur ska jag orka någonting när jag inte mår bra i mitt eget hem? Jag vantrivs så otroligt mycket. Jag försöker, men jag kan inte ge allt i något som jag innerst inne inte vill. Jag vill inte leva här, och såhär. Det bryter ner mig. Och jag orkar inte ta tag i det och börja prata med någon igen för jag är starkare än så. Jag behöver inte det igen. Jag tänker inte låta någon anna få veta hur förnedrad jag känner mig, när just den person var så glad för min skull, för att allt vände. Nej, det orkar jag inte.

Allt vände ju verkligen också. Från den jävla misär jag hade med mig själv så vände allt helt plötsligt. Jag fick komma härifrån, börja om på nytt, någon annanstans med någon jag verkligen älskar och ville vara med. Allt blev så mycket lättare. Jag fick distans till allt jag behövde. Jag var verkligen lycklig. Tro det eller ej, men jag var det verkligen djupt inom mig. Ingenting kunde förstöra det för mig för jag mådde så bra för en gångs skull.

Nu har jag bara ramlat tillbaka igen. Tillbaks dit jag en gång flydde från, och inte nog med det så finns ingen jag verkligen kan öppna mig för heller. Ingen som jag vill öppna mig för. Ingen jag egentligen litar på. Jag har nu förlorat allt jag anförtrodde mig åt. Allt jag levde för. Allt bara försvann och jag står fortfarande kvar, veckor senare som ett jävla frågetecken. Ja, visst förstår jag, jag förstår helt och hållet att det blev som det blev. Jag förstår varför du är arg. Jag vet att du inte är arg på mig, förmodligen på hela situationen som vaknat upp. Jag förstår känslan som gjorde så att det blev såhär. Jag fattar alla påföljder och konsekvenser nu. För det är väl så allt blir, när man för en gångs skull känt riktigt lättnad och lycka? Allt kommer ifatt en.

Allt jag bara vill är att skika "MEN JAG DÅ?". Förstår ingen min situation och varför dom är som dom är?! Jag kastades tillbaka i ett dubbelt så stor helvete som innan. Jag hade åtminstone ditt stöd då? Vad fan har jag kvar nu? Ingenting. Jag skiter väl i vad allt förhållande innebär, jag skiter väl i att bo tillsammans, jag skiter väl fan i kärlek och kyssar och kramar eller vad fan allt ska innebära? Jag bryr mig inte längre. Ärligt talat så gör jag väl det, men jag orkar inte. Vad fan ska jag göra åt saken? Vad jag än gör så gör jag fel, och ingen förstår ju varför. Vad jag behöver är en vän. Den vän du var för mig. Den som stöttade mig och hjälpte mig och fick mig att känna mig betydelsefull för någon annan än mig själv. Du betyder så förbannat mycket och du bara vänder ryggen åt mig just nu när allt bara är som värst! Nu när jag är helt missanpassad och ensam. Tillbaks igen, precis i den onda cirkeln när jag bygger upp mer och mer skit och inte vet vart jag ska ta mig ut?

Du har ju i snart över ett helt år varit den enda jag PÅ RIKTIGT kunnat öppna mig för och berättat för precis hur jag känt och mått. I över ett år har du hela tiden stått bakom mig och stöttat mig. Och nu bara släpper du taget som jag vore vem som helst.

Jag sitter nu och tänker. Jag har känt mig så jävla glad och stark i flera dagar nu. Jag har känt mig så uppgiven med allt som haft med dig att göra. Jag har inte orkat brytt mig. Bollen ligger hos dig. Men nu när allt kommer tillbaka så inser ju precis vad det är jag behöver.

Du var, och kommer alltid ha varit min bästa vän. Och jag saknar den vännen, och den vännens stöd just nu, precis i denna stund när jag mår som värst. Du har alltid funnits djupt inne i mitt hjärta, redan innan 7 juni. Långt innan det datumet så har du funnits i mitt hjärta som min bästa vän över ett år snart.

Jag vet inte vad jag betytt för dig, jag vet inte om du ens känner så som jag gör. Jag vet bara att jag hade en jävligt underbar vänskap med dig, trots allt som må ha hänt, vare sig det var sorgligt eller lyckligt, så har jag alltid haft en bästa vän som varit du. Och jag saknar honom..