Bit ihop, för fan.

Ja, ont gör det. Det gör det, och det finns det ingen som helst tvekan om.
Men jag är så otroligt rädd för att må dåligt, så jag har inget annat val än att bita ihop svälja alltihop tills dagen kommer då jag inte bryr mig längre.
För bryr mig, gör jag ju. Kanske för mycket. Kanske för lite för mitt eget bästa. Kanske för mycket för ditt bästa. Jag tänker inte stå varken dig, eller nån annan till svars. Knappt mig själv. Hade jag gjort det hade jag gjort så förbannat mycket mer än bara bitit ihop och tagit nya andetag.
Men sanningen är den att jag känner mig så sviken, så lurad, så ensam, så bortglömd, så otroligt felplacerad. Men fortfarande stark. Eller ja, om apati räknas som stark i jämförelse med att bryta ihop varje dag, så ja. Då är jag väl det. Jag hoppas bara att jag inte är så bortglömd som jag känner.

Ja, lite såhär är det väl varje dag. Ups och en jävla massa downs. Men det finns bra stunder dem med men man ska aldrig vänja sig. Jag mår nog inte så bra som jag vill få mig själv att tro att jag gör. Känner mig så otroligt missförstådd. Hela jag är en enda stor berg&dal-bana som åker emellan glad, deprimerad, nöjd, ledsen, stark och så fruktansvärt trött mentalt. Det är nog inte så sunt, men vad är det gentligen? Jag vill bara få ett stopp, och en ny början. En bättre början. En inte så ensam början.
Det skulle inte bli såhär.

Jaja, annat mer praktiskt är att jag har studiedag imorgon. Ska inte spendera den med att studera, för det skulle väl aldrig jag förvåna mig själv med att göra? Eller? No, don't think so.
Jag ska till Västerås och shoppa. Sånt är bra när man mår dåligt. Jag ska också äta middag med Hannah och Micke (Som åker bort till Vietnameserna på fredag i många månader! Ha det så bra darling!) och sedan ska jag väl ta tag i mitt liv, lite klyschigt. Whatever som det nu innebär. och läsa Annika Lantz "9 ½ månad". Den skrattar jag gott åt.
Nåväl.

Får citera Colin Hay - "I'm just waiting for my real life to begin.."