30 nov

17 oktober 2010

12 oktober 2010

Dagens sanning/roligaste (kan inte bestämma mig riktigt) - människor som reflekterar sina egna brister i andra.

Till Maja. Till mig. Jag har världens finaste syster.

9/3

"It's just another manic Monday
I wish it was Sunday
'Cause that's my funday
My I don't have to runday
It's just another manic Monday "

Jag var tvungen att kolla lyricsen på Manic monday, det var inte, "just another manic monday, half past sunday" som jag skanderat igår natt och idag morse.

Men maniac monday, om inte annat. Jag behövde drama så jag drack rödvin med Hannah och lyssnade på Eh Cumpari, men det räckte inte. Så vi gick ut med nyhetschefen och åkte plastpåse inatt, drack mer vin och samtalade om list-sjukan. Det var grymt bra.

Imorse gick jag inte till skolan i ren protest mot vädret och skolan in general. Eller bara för att jag var trött och hade huvudvärk. Jag och Hannah gick och åt frukost, och solade på Rådhustrappan, gick på lång promenad, drack té hos mormor and so on. Nu ska jag försöka styra lite, utan listor. Kan väl inte vara så svårt. Så nu ska jag diska.

5/3

Det finns så obehagligt mycket bra musik att lyssna på, att det inte ens går att prata om, och det är så fint gjord musik att det gör ont i hjärtat att ens tänka på.
So I wont.
Jag tänker bara göra en lista, för mig själv när jag någon gång börjar tvivla på min smak.

1. Mumford & Sons - Awake My Soul
2. Salem Al Fakir - 4 O'Clock (Från nya synthplattan. Jag tycker om!)
3. El Perro Del Mar - Somebody's Baby
4. Bobby Brown - Don't be cruel
5. Fibes Oh Fibes - Silly Lover
6. Tingsek - Russian Disco
7. Peter Gabriel - Solsbury Hill
8. Staygold - Backseat
9. Genesis - Turn It On Again
10. Salem Al Fakir - Brooklyn Sun
11. Beirut - Scenic World
12. Ane Brun - Are They Saying Goodbye
13. Bon Iver - Re:stacks
14. Jonathan Richman - Because Her Beauty Is Raw And Wild

Nu borde jag sluta, but I could keep this going forever.

Fortfarande hemma hos mamma och pappa. Fortfarande lov. Fortfarande ganska skönt. OCH - fortfarande massa sysslor man trodde man skulle slippa att göra här hemma, som att tillexempel tvätta, plocka undan, diska, laga mat. But no. Så det gör jag just nu. Men det är faktiskt helt okej. Sippar kaffe och tvättar, och lyssnar på musik. Värt - i falsett.
Nu ska jag baka muffins som jag ska ta med till Linn ikväll, och fira hennes födelsedag för typ 14de gången detta år. Samma ålder. Alltså. Eh, fuck it. Så muffins, ja. Ska försöka klä på mig lämpligt, sen gå och och sätta mig på de här overkligt stora snöhögarna på altan, och sola lite och dricka kaffe. Och andas lite. Det hade varit något, det.

Men! En sak jag tänkt på. Filmen Dum & Dummare (Ja..) har faktiskt ett skitbra soundtrack. Måste lyssna.

3/3

Den ständiga ångesten i maggropen.. Hade säkert saknat den om den försvann.

Anyway. Idag har jag inte gjort ett enda dugg. Inget vettigt, what so ever. Jag har klickat runt på Spotify, lyssnat på P3, kokat pasta och kaffe. Allt detta parallellt till var och var annat. Sopigt. Försöker övertala mig själv att det är okej när man har lov, men det är det fan inte. Imorgon är mitt mission att hoppas på att mina skor från ska komma med posten, för att mitt mission nummer två, med att beundra dem, ska fullbordas. Mission nummer tre är att åka in till stan med mamma, och försöka baxa in en stor frys in i min lägenhet som motsvarar ett råtthål i modell lite större (ja, bara till ytan, det är ganska fint annars, speciellt min piedestal, min trasmatta, mitt keyboardstativ och mina gardiner). Annat kul är att jag var så otäckt nära att slå pappas gamla fina gitarr i golvet, med flit för att jag var så lack. Spännande och se hur jag hade löst det problemet om jag gått tillväga med det.

http://www.youtube.com/watch?v=hA9UA3CSnms

Okej, så grejen är.

Staygolds "Backseat" med Damien Adore, Spank Rock och Robyn går inte att tröttna på. Impossible, as it seems. Den är fortfarande så jävla grym, den blir aldrig förutsägbar, trots att man ser och lyssnar på den sjutton gånger om dagen. Salem är fortfarande lika rått sexig med lösmustasch och uniform, och Spank Rock är fortfarande lika cool, och dansarna är fortfarande lika grymma, och Robyn är fortfarande så jävla het att man nästan "switch team" men man hinner inte för då dyker Salem och hatten upp och sjungen goaste falsetten, och man tänker att "JA! JA! Let's fucking get the job done in the eviga parking lot" För ja, That is true love. Och jag inser att ja, jag skulle nog betala för att ligga med Damien, för så sant som sagt, quote Hanna Hellquist "Salem är den som får könssjukdomar, Damien är han som sprider".

16 feb

Idag har jag gjort falafel. Som de mesta av min mat så definierar det hatkärlek på det sättet att jag äter den som ett djur och tänker hur otroligt briljant jag är som lyckats laga så satans god mat. Timmen efteråt vill jag stoppa fingrarna i halsen av tanken. Vet inte vad det betyder. Men mat har jag ju fått åtminstone.

Idag så mntade jag benämningen "Brezjnev med brynen" som en easy reminder till mig och mina hangarounds som har prov på måndag, om Kalla Kriget. Den enda responsen jag fick var av Lotta, som för den delen är ett bra betyg, men jag förstår inte vaför ingen sagt det förut. Like a glove, liksom.

Imorgon börjar jag halv jävla ett, och jag undrar ständigt vad fan det är frågan om? Igår hade vi lektioner inställda, när jag kom till skolan idag så var lektioner inställda. Jag blir skitsur. En hel dag som bortkastad. Dålig stil.

I got nothing more.

13 feb

Livskvalité är något jag uppskattar mer än någonting annat. Livskvalité när jag har göttat till med allt och bara känner hur fint jag har det. Som tidigare, eller förra veckan (inte så noga, det hör också till friheten) när jag duschade i kokhett vatten, med tända ljus och drack vinet sittandes i duschen, så att jag till och med kunde tycka att det är okej att jag inte har ett badkar, och lagade massa italiensk mat och åt det på min finaste gammeldagsa gröna, lite fint slitna ovala gustavsbergstallrik och drack rödvin, och rödvin och tittade på den enda filmen som kan manövrera om min själ så mycket att ingenting känns jobbigt längre. Vicky Christina Barcelona.

Det var kvalitet på vardagen som annars består av konstant ångest för allt viktigt att göra, konstant ångest en gång till för ALLT ANNAT viktigt att göra, mattor att dammsuga, disk att diska, gym som måste, men inte besöks i tron om att "jag fixar allt annat idag, så är jag helt free och kan träna jättemycket imorgon" As if ever, och surt kaffe som aldrig smakar bra längre. Och den ständiga och påtagliga ensamheten att försöka ignorera på 20 kvd när man sitter som fastlåst framför datorn för att komma på sig själv logga in på facebook av ren automatik, som om jag bryr mig?

Well, det är då den här kvalitén hjälper bra mycket och kan åtminstone skjuta upp nästa totala breakdown och skänka lite hopp om att" ja, men det ordnar sig snart, be cool, honey"

Men sanningen är ju ändå att jag trivs ju hemskt mycket med vara själv. Och jag tycker ju om kaffet. Kom igår med mamma fram till att jag klarar mig, och trivs verkligen själv bara jag får miljöombytet, som blir så svårt att få i en etta som jag konstaterat är mindre än de flesta jag känners, rum.

Så, det är därför jag har mobiliserat mig själv med en hög papper på ena sidan, datorn framför mig, kaffekoppen (som inte smakar lika surt som mitt) på den andra sidan, och Morgonpasset i högtalarna bakom mig. Och Gud, vad jag trivs. Hemma hos mamma och pappa - själv! Mycket viktigt. Jag trivs bäst här ute i skogen själv, när jag får gå och plocka som jag vill, göra vad jag vill, bara för att jag kan när jag får vara i ett stort hus för omväxlingens skull. När man är själv så får man äta frukosten i lugn och ro utan att någon säger "Ska du ha mer, annars plockar jag in smöret?" och man vill helst bara skrika "JA MEN INTE JUST NU FÖRFAN LÅT VA" men man gör motvilligt två mackor, inte alls lika omsorgsfulla som de kunde ha varit om man sluppit tidspressen. Och man får lyssna på musik och radio hur högt man vill, och man behöver inte plocka undan något just då, för man får plocka som man vill ju, jag sa ju det. Och man slipper till och med att hundarna skäller och härjar hela tiden, för jag verkar vara den enda som riktigt kan hålla dem lugna, de bara sover när jag får bestämma, själv. Och det kan till viss del bero på att jag tråkar ut dem, och inte ger dem skinka och korv varannan halvtimme. Men jag får ju åtminstone göra min macka när jag själv vill.

Spännande längesedan jag faktiskt skrev något här. Däremot inte särskilt spännande inlägg i sig. Oh well.

Jullov är något jag har för tillfället, som verkar tära på mig lika mycket som skola och rutiner också gör i vanliga fall. Det här med att sova till halv tolv och äta en hel dag är inte fullt så skönt som jag tänkt. Trött på jullov, helt enkelt. Men inser snabbt nu när jag skriver såhär att jag kommer hata mig själv längre fram när stressen börjar bli påtaglig. Ska försöka njuta av det tills vidare.

Julaftonen var helt vanlig i form av julmat, julgodis och Kalle Anka. Varken mer eller mindre än vad jag hade att förvänta mig. Julen i fråga är något jag funderar på att lägga av med helt, tills jag kanske får egna små barn så att dom får njuta av det så som det är meningen.

Nyårafton är något jag inte kommer lägga ner. Åtminstone inte om det fortsätter i samma spännande anda som detta år. Nya året invigdes och firades i Prag, med nördiga och alldeles fantastiska amerikaner och britter, etnisk dans på undergroundklubb, pubrundor och öl. Helt fantastiskt med andra ord. Så jag längtar givetvis tillbaka helt osunt mycket.


Sådant som lyfter upp när man befinner sig i ett tillstånd som dessa, av total omotiverad utmattning, är när man börjat lyssna på ett helt nytt band.
Edward Sharpe & The Magnetic Zeros är ett band jag aldrig hört talas om tills igår, typ, och deras platta Up from Below är genious. Det är gött.