when your mind is a mess, so is mine, i cant sleep cause it hurts when i think..

Ensam och otrygg

Alla ropar efter hjälp, omedvetet eller medvetet.

Det här vet jag inte vad det är. Om det är medvetet eller inte, jag vet bara att det nog är det jag gör. Tror jag. Jag har verkligen mått då speciellt dåligt dom senaste dagarna. Jag har kännt att allt varit bra. Jag har känt att det kommer ordna dig. Men nu vet jag inte hur det kommer sig att känner så som jag gör. Jag känner mig som den mest ensammaste människan som finns. Hela dagen har varit så hemskt. Den har inte varit bra alls. Jag har bara gått runt och tänkt tänkt, och tänkt på alltihopa. Jag har haft panik, och jag har bråkat och jag har inte haft en bra dag alls. En jävla skitdag helt enkelt. Och jag känner bara att jag vill känna mig trygg. Idag har jag känt mig otrygg, inte hemma, och ensam. Ensam och otrygg. Och jag har bara velat prata med någon som förstår. Någon som bryr sig. Som inte dömmer, och inte tror att allt har ordnat sig bara för att jag kan le och vara glad och inte bry mig om saken, för stunden. För det är bara för stunden. Jag har tänkt hela dan nu att jag verkligen hatar att jag ska vara som berg och dal bana, med ups & down och aldrig bara må på ett sätt hela tiden. Jag vet aldrig hur min dag ska se ut när jag vaknar. Hur jag ska må. Och allting påverkar mig, allting. Och jag vill ju bara att någon kan förstå och bry sig. Och "ta hem mig" så att jag känner mig trygg. Allt känns så fel. Den enda jag vill prata med är den sista jag kan prata med. Helt fel människa att prata med det om. Men alla andra.. Det känns inte som att någon annan förstår eller bryr sig. Jag är bara så jävla rädd, för jag känner mig så sviken. Det käns som om jag blivit ljugen för, förbisedd och bortglömd. Värdelös. Jag känner mig så ensam, helt enkelt. Jag vill bara få klartext. Få dig att säga att såhär är det oavsett vad någon annan försöker få in i ditt huvudet. Jag är ärlig och jag ljuger inte för dig. Och jag bryr mig om dig. Jag behöver höra det när varje jävel ska säga saker som sårar mig. Inte för stunden, men nu. Jag vill inte tro att du ljuger, jag vill inte tro att du utnyttjat mig, jag vill inte tro att jag bara är någon som funkar för stunden. Jag vill inte tro det.

Den enda som jag verkligen någonsin kunnat prata med, är den sista jag får och kan prata med.

Fan, jag orkar inte..

Åh kaos.. Eller?

Jag hatar det här, det är ett sånt inre kaos i mig från stund till stund och jag klarar inte det här en gång till.. Det får fan vara nog, snart. Jag saknar att kunna prata om det med dig också. Men fuck it, bara bita ihop tills jag slipper.


Åh..

Let go

' the flicker of the tv
dinner on my own
got your last words on my mind..
if only you could feel me
pick up your phone
and tell me i'll be fine..

cause every choice is a new mistake
every turn, every step i take..
to escape from you memory
seems impossible for me..

i runaway but i can't let go
i say don't when i need you so
every thought in my head says no..
but i can't let go
been everywhere, all i see is you
i don't care what i have to do
i'm a mess and it starts to show
but i can't let go.. '

< / 3

Bit ihop, för fan.

Ja, ont gör det. Det gör det, och det finns det ingen som helst tvekan om.
Men jag är så otroligt rädd för att må dåligt, så jag har inget annat val än att bita ihop svälja alltihop tills dagen kommer då jag inte bryr mig längre.
För bryr mig, gör jag ju. Kanske för mycket. Kanske för lite för mitt eget bästa. Kanske för mycket för ditt bästa. Jag tänker inte stå varken dig, eller nån annan till svars. Knappt mig själv. Hade jag gjort det hade jag gjort så förbannat mycket mer än bara bitit ihop och tagit nya andetag.
Men sanningen är den att jag känner mig så sviken, så lurad, så ensam, så bortglömd, så otroligt felplacerad. Men fortfarande stark. Eller ja, om apati räknas som stark i jämförelse med att bryta ihop varje dag, så ja. Då är jag väl det. Jag hoppas bara att jag inte är så bortglömd som jag känner.

Ja, lite såhär är det väl varje dag. Ups och en jävla massa downs. Men det finns bra stunder dem med men man ska aldrig vänja sig. Jag mår nog inte så bra som jag vill få mig själv att tro att jag gör. Känner mig så otroligt missförstådd. Hela jag är en enda stor berg&dal-bana som åker emellan glad, deprimerad, nöjd, ledsen, stark och så fruktansvärt trött mentalt. Det är nog inte så sunt, men vad är det gentligen? Jag vill bara få ett stopp, och en ny början. En bättre början. En inte så ensam början.
Det skulle inte bli såhär.

Jaja, annat mer praktiskt är att jag har studiedag imorgon. Ska inte spendera den med att studera, för det skulle väl aldrig jag förvåna mig själv med att göra? Eller? No, don't think so.
Jag ska till Västerås och shoppa. Sånt är bra när man mår dåligt. Jag ska också äta middag med Hannah och Micke (Som åker bort till Vietnameserna på fredag i många månader! Ha det så bra darling!) och sedan ska jag väl ta tag i mitt liv, lite klyschigt. Whatever som det nu innebär. och läsa Annika Lantz "9 ½ månad". Den skrattar jag gott åt.
Nåväl.

Får citera Colin Hay - "I'm just waiting for my real life to begin.."

Ensamheten på gott och ont

Åh, vad fan ska allt behöva kännas så här för? Jag har känt mig så jävla stark dom här senaste dagarna. Jag har känt mig så självständig och inte det minsta beroende av något eller någon. Men varför ska det hinna ifatt mig just nu, och såhär snabbt?
Allt kommer tillbaka, dag för dag. Den hemska vardagen jag hade innan.
Vardag av tjaffs, obehaglig stämning och alla andra obetydliga saker som i själva verket river upp alla annat som ligger inom mig. Hur ska jag orka någonting när jag inte mår bra i mitt eget hem? Jag vantrivs så otroligt mycket. Jag försöker, men jag kan inte ge allt i något som jag innerst inne inte vill. Jag vill inte leva här, och såhär. Det bryter ner mig. Och jag orkar inte ta tag i det och börja prata med någon igen för jag är starkare än så. Jag behöver inte det igen. Jag tänker inte låta någon anna få veta hur förnedrad jag känner mig, när just den person var så glad för min skull, för att allt vände. Nej, det orkar jag inte.

Allt vände ju verkligen också. Från den jävla misär jag hade med mig själv så vände allt helt plötsligt. Jag fick komma härifrån, börja om på nytt, någon annanstans med någon jag verkligen älskar och ville vara med. Allt blev så mycket lättare. Jag fick distans till allt jag behövde. Jag var verkligen lycklig. Tro det eller ej, men jag var det verkligen djupt inom mig. Ingenting kunde förstöra det för mig för jag mådde så bra för en gångs skull.

Nu har jag bara ramlat tillbaka igen. Tillbaks dit jag en gång flydde från, och inte nog med det så finns ingen jag verkligen kan öppna mig för heller. Ingen som jag vill öppna mig för. Ingen jag egentligen litar på. Jag har nu förlorat allt jag anförtrodde mig åt. Allt jag levde för. Allt bara försvann och jag står fortfarande kvar, veckor senare som ett jävla frågetecken. Ja, visst förstår jag, jag förstår helt och hållet att det blev som det blev. Jag förstår varför du är arg. Jag vet att du inte är arg på mig, förmodligen på hela situationen som vaknat upp. Jag förstår känslan som gjorde så att det blev såhär. Jag fattar alla påföljder och konsekvenser nu. För det är väl så allt blir, när man för en gångs skull känt riktigt lättnad och lycka? Allt kommer ifatt en.

Allt jag bara vill är att skika "MEN JAG DÅ?". Förstår ingen min situation och varför dom är som dom är?! Jag kastades tillbaka i ett dubbelt så stor helvete som innan. Jag hade åtminstone ditt stöd då? Vad fan har jag kvar nu? Ingenting. Jag skiter väl i vad allt förhållande innebär, jag skiter väl i att bo tillsammans, jag skiter väl fan i kärlek och kyssar och kramar eller vad fan allt ska innebära? Jag bryr mig inte längre. Ärligt talat så gör jag väl det, men jag orkar inte. Vad fan ska jag göra åt saken? Vad jag än gör så gör jag fel, och ingen förstår ju varför. Vad jag behöver är en vän. Den vän du var för mig. Den som stöttade mig och hjälpte mig och fick mig att känna mig betydelsefull för någon annan än mig själv. Du betyder så förbannat mycket och du bara vänder ryggen åt mig just nu när allt bara är som värst! Nu när jag är helt missanpassad och ensam. Tillbaks igen, precis i den onda cirkeln när jag bygger upp mer och mer skit och inte vet vart jag ska ta mig ut?

Du har ju i snart över ett helt år varit den enda jag PÅ RIKTIGT kunnat öppna mig för och berättat för precis hur jag känt och mått. I över ett år har du hela tiden stått bakom mig och stöttat mig. Och nu bara släpper du taget som jag vore vem som helst.

Jag sitter nu och tänker. Jag har känt mig så jävla glad och stark i flera dagar nu. Jag har känt mig så uppgiven med allt som haft med dig att göra. Jag har inte orkat brytt mig. Bollen ligger hos dig. Men nu när allt kommer tillbaka så inser ju precis vad det är jag behöver.

Du var, och kommer alltid ha varit min bästa vän. Och jag saknar den vännen, och den vännens stöd just nu, precis i denna stund när jag mår som värst. Du har alltid funnits djupt inne i mitt hjärta, redan innan 7 juni. Långt innan det datumet så har du funnits i mitt hjärta som min bästa vän över ett år snart.

Jag vet inte vad jag betytt för dig, jag vet inte om du ens känner så som jag gör. Jag vet bara att jag hade en jävligt underbar vänskap med dig, trots allt som må ha hänt, vare sig det var sorgligt eller lyckligt, så har jag alltid haft en bästa vän som varit du. Och jag saknar honom..

En annan dag med tomhet.

God kväll mina kära.

Idag har varit en omtumlande dag. Eller ja, lite både och helt enkelt. Har haft bra i skolan, många skratt som har vägt upp alla tråkiga lektioner. Och utöver skolan sen så det är väl dags nu att försöka se det på samma sätt, och försöka att inte oroa mig och ta tag i alltihop och göra mitt bästa, trots allt. Jag ger aldrig upp hoppet om något jag vill ha. En del ups & down, alltså.
Efter skolan och annat så åkte jag till H&M och handlade ett par svarta ribbade stumpbyxor och en svart topp med djupt urringad rygg. Fint och bra! Sedan hem och har knappt gjort någonting. Idiot-mig. Lackat ur på datorn som fick nåt litet virus, men tror att det ordnade sig nu. Hade nämligen skrivit klart ett helt blogginlägg men då fuckade det sig. Hm, så gör nytt försök nu!
Har varit ute hos hästen och gett henne hö, foder och vatten. Orkade inte mocka, men gör inte så mycket i alla fall. Sen har jag duschat och tittat på tv. Använde tidigare idag våffeltången fär att testa. Alla snackar ju nämligen om vilken volym det ger, och jag har inte tänk på det men gjorde det idag. Och jävlar, vad snyggt det blev. Jag brukar vanligen ha en naturlig volym i håret så jag har inte brytt mig men det där var snygg. Trodde dessutom att man var tvungen att ha Björn Axéns Volume Master för att det skulle funka, men icke. Funkar bra med vanlig gammal våffeltång! Nu ska jag ändra lite synpunkter på min Lag & rätt uppsats, som Niklas hade. Världens petigaste men jag klagar inte. Bara bra.
Sen ska jag försöka sova. Imorgon är det Skutt. Hihi, kan lägga ut bild på min catwoman outfit när jag fått tag på min kamera. Sen ska jag sova hos syster min, och på fredag blir det först skola, sen fyller mormor 75 så vi ska dit. Förhoppningsvis kommer min älskade lilla kusin Anton, som jag inte träffat på hundra år. Världfinast.
Och på lördag födelsedags- tårtkalas hos Linn! Har ett dilemma, för Simone och dom andra tjerna i min andra kompiskrets (som jag inte träffat på tre hundra år ) utanför klassen ska ha tjejkväll i hennes nya lägenhet och jag är så ledsen att jag redan hade planer, fan fan fan. Men men, det blir fler gånger med mina absoluta favorittjejer! Ska bli kul med tårta och andra galna brudar med!

Vad som händer ut över denna planering vet jag inte. Tänkte mest bara berätta det eftersom jag inte uppdaterar bloggen alltför ofta. Får panik när det är bloggar överallt, på tv, på mobil, på internet, i tidningar - ÖVERALLT så ska man gå in på hans, hennes, deras bloggjävel. Fan jag läser bara två st dagligen tror jag, och andra i vissa undantag. Men det är ju ganska kul ibland, men jag känner inte att blogga nu för tiden när allt ändå bara är så dystert och ingenting händer. Tar nog tag i bloggen när jag tagit tag i mig själv, vad nu det innebär. Men jag jobbar på det iaf.

Puss puss

Sigur och Rooney och lasern!

Sjukaste grejen hände mig nyss! Eller ja, det var mystiskt. Skulle skicka iväg ett mess till Mike, och Hannah om att dom måste fixa hejdå-fest till Micke nu när han drar iväg till Vietnam i typ flera månader! Men precis då så ringde Hannah! Sånt är sjukt. Oh well.

Idag väckte mamma mig och hon hade lagat våfflor till frukost. Ibland är det skönt att bo hemma. Imorse var ett sådant exempel. Igår kväll var inte det. Verkligen inte. Klarar inte av det, vill vara för mig själv, så som när jag bodde med Andreas. För mig själv, eller åtminstone med någon jag klarar av att hänga med, och göra lite hur jag vill när jag vill. Får se, får se..
Gårdagen var okej! Pluggade lite på morgonen (vilket jag ska fortsätta med snart!) och sedan åkte jag med mamma och handla massor på ÖB, sen var vi och hälsade på morbror min. Sen åkte jag till Hannah och Micke, och vi kollade lite Ace Ventura, och sen gick vi och hämtade en bil vid farmor och farfar! Sen åkte vi till Q8, Micke köpte korv för sitt viktkomplex, och popcorn och cola till kvällen. Vi åkte till Flod och Maria i Kungsör och psykade ihjäl deras söta kattungar med laserstrålar, och kollade på Lost, som var helt meningslöst att ens försöka hänga med i. Vi hade jättetrevligt! Kattungarna Sigur och Rooney var mysigast, och galnast. Sen fick jag skjuts hem och kunde inte sova förns fyra imorse. Hm.

Nu ska jag plugga tror jag. Kanske duschar först. Dilemma, dilemma.

Åh!

Idag är en sån där kväll som man tänkte lite inna att "Fan vad skönt, kom igen, det blir bra!".
Men det blev helt plötsligt lika värdelöst som man borde räknat ut innan! Hannah och Mike bjöd med mig på bio, eller ja, eventuellt. Om inte bara lite filmkoll hemma hos Hannah. Jag har varit lättirriterad hela dagen idag, kan bero på att jag inte somnade förns 03.00 igår natt, och gick upp 06.00. Så jag blev lack när dom inte kunde bestämma sig för Bio eller inte. Och jag tänkte, fan! Jag är hemma och gör nytta istället. Pluggar en jävla massa Lag & rätt, och matte, och hej, och hå och myser här med mamma, och äter god mat och kollar på när Blondin-jävla-Bella snurrar runt som en jävla disktrasa på Let's Dance och skrattar åt det.
Ja, det verkade ju som en bra idé först. Men nu är jag så grymt uttråkad. Har förvisso kommit en bit på uppsatsen, men min motivation faller isär nu minut för minut, och att jag ens skulle mirakulöst nog ens lägga ett öga på matten till exempel är ju lika troligt som att Blondin-Bella dansar bra ikväll. Och jag har myst med mamma jättemånga kvällar i rad nu och det är inte lika roligt och mysigt längre. det är kolsvart i hela huset och en tröttsam stämning, och ingen mat blir det heller. Och Let's Dance är väl tragiskt nog det enda jag har att se fram emot ikväll, och jag vet att jag kommer tröttna efter de första tio minutrarna. Och inte nog med det så måste jag för att bota min prestationsångest fortfrande plugga i en och en halv timme till, tills det börjar för att må lite bra i själen. BAJS!
Jag kunde ha spenderat min fredag på något annat sätt, ju. Fan.

Nå väl. Jag var ju iaf hos ortopeden idag, och han beslutade att dom skulle orpera med kortisoninjektion så fort som möjligt. Blir säkert bra, dom vet ju bäst. Sedan åkte jag till skolan och hämtade plugggrejer, sedan fikade jag med mamma, och handlade, och handlade lunch, och sen har jag bara varit här hemma och deppat över mitt dåliga humör.

Fick nyss sms av Mike, dom ska inte på någon bio iaf. Får åtminstone mig att må lite bättre.

Nej, nu ska jag väl prestera lite, för det är ju det man gör bäst.

I'll keep us together, whatever it takes

Jag har inte varit på humör för att skriva så mycket det senaste dagarna, när det känns som att hjärtat med bra beskrivning har legat krossat i 1000 bitar under en.

Men! Det gör det inte längre.

Idag var jag i skolan för första gången på ett par dagar. Fick träffa mina älsklingar, underbara klass! Oftast i alla fall! Linn svek och hade mysdag med pojkvännen, men fick kramas lite innan hon drog åtminstone! Cissi var jag med dock! Underbara girl, vi pratar massor på samhällen men det bästa är ändå att vi diksuterar det vi håller på med! Bra det! Italianon var trevlig med många skratt med bästa Linnea, Sebastian och Felix! Kan verkligen skratta med mina skolkompisar och det skönt att få höra att jag ser ut att lysa mer nu, "high fashion alltså" haha, man kan bara älska Cissi!

Övrigt i dagarna har jag umgåtts mycket med mamma! Med hundarna, missarna och hästen! I tisdags hängde jag hos min syster Hannah! Innan fikade jag och mamma, och Micke hade kommit från tåget! Så efter fikat gick jag och Micke till tidningen och hämtade Hannah. Vi gick hem till henne och kollade på Obamas installation, och sedan gick vi och handlade tacos som vi lagade och kollade på Top Model, och sen Darjeeling Limited. Grymt bra film, hihi. Jag sov över där också!

Imorgon åker jag till V-ås, för undersökning hos ortopeden, som ska titta på min höft och bestämma om vilken sorts operation som blir bäst! Hua!
Sedan blir det nog att luncha med mamma och syster i Köping! Vad resten av fredagen erbjuder väntar jag på att få veta!


Puss!