18.10

Jag tror aldrig i hela mitt liv att jag skulle orka med att bryta typ benet eller något sådant, och tvingas gå på kryckor. Eller, själva grejen med att gå på kryckor är ingen big deal, men jag ska ju helst ligga still hela tiden så att kortisonet dom sprutat in ska verka på bästa möjliga sätt.

Har funkat så där hitills, det kryper i hela kroppen, jag orkar inte ligga still. Sjukt irriterande att inte ha möjlighet att bara hoppa upp och ner tio gånger om jag skulle vilja. För vill vill jag, just nu iaf. Bara för att liksom. Men nej nej, jag måste ligga som fastbältad i sängen och tvingas se Tyra Banks Show och Top Model fast jag hatar det. Hatar Tyra Banks. Från och med idag.
Också väldigt irriterande att det ska ta typ 5 minuter att gå upp och ner för en trappa, med typ högst tjugo steg, liksom. Gash, can't take it. Mamma säger att jag inte får träna förens nästa vecka också. Så fan heller, det vill jag göra mest nu när mamma ha matat mig med glass, våfflor och mcdonalds. Hon tryckte ner allt i halsen på mig. Eller, inte riktigt kanske. Men iaf.

Jag sitter och pratar med August, våra föräldrar planerar att vi ska åka till Italien. Det hade varit mysigt, men August måste med, för jag tänker inte åka på sådan resa med bara dom. Would be like suicide!

Annat bra är att Dj Tiesto är huuuur grym som helst, har fastnat sönder för Adagio For Strings och Traffick, krymma krejjer.



Nu ska jag återvända till apatin. Ciao.

14.41

Youhu! Klart och betart, nu har jag kommit hem från sjukhuset.
Gick superbra. Var meningen att jag skulle sövas men jag gjorde det utan det eller bedövning, kändes helt okej.
Det enda som gjorde ont var nog när jag fick se injektionssnålen, haha då stack det snarare till i själen. Men det gick hur bra som helst, spände dock när dom stack ner den där halvmeter långa virknålen i ljumsken på mig men dom grävde inte runt med den som dom gör med mina andra leder. So I'm all fine, staplar dock bokstavligen runt på kryckor nu, får inte stödja vänstersidan på minst 24 timmar. Det är tråkigt. Ska plugga ikväll, önskade jag fick åka till Malmahallen och kolla på mian flickors uppvisning men blir inte så, dessvärre.
Äsch äsch, nu ska jag svajja upp på rummet och kolla på tv och bara slappa. Kan ju faktiskt inte göra så mycket annat.


Pusspuss

08.16

Buongiorno a voi!

Jag har nyss vaknat, och legat och försökt somna i en timme typ men hade världens halsbränna or something, så gick upp istället. Måste ändå åka snart, operation time! BARAMTISH! Inte det minsta nervös, jag är så van, fast nu var det trots allt ett par år sedan dom gjorde dom andra operationerna och vad fan dom gör, men ja, det går nog bra.
Blir skitsur om dom säger att jag inte får träna på typ nån vecka eller så, för det vill jag. Och hoppas det inte gör ont, vill hitta på något på lördag i alla fall! Party hade varit fint.

Fick nyss vansinnesutbrott på Charlie. Förlåt. Men han gnällde jättemycket.. Han försökte trots allt mörda mig igår genom att klättra på mig. 40kilos musklig tjock labrador is not to play with.

Och sen har jag lite ångest, samhällsstudierna gick inte alls bra igår. Blir svinlack på mig själv, presationsångesten har hållit sig undan lite, men jag ta i beaktining att det med det kommer att attackera mig, ska vi säga, ikväll klockan halv elva elelr något sånt. Puffh.

Nej, nu ska jag gå och äta TÄNKTE jag, men kom på att jag inte får äta något eftersom narkosen på sjukhuset. Åh, jag som var hungrig på morgonen for once.


Annat grått är att jag är sjukt irriterad. Inte ledsen, kunde faktiskt inte bry mig mindre. Men skiten irriterar mig, frågor jag inte får svar på, människor som inte står för vad dom sagt. Det irriterar mig en hel jävla del. Men jag bryr mig inte, vill bara ha allt helt avslutat. Och inte nedkladdat.


Nåja, nu ska jag väl i kompensation för min frukost kolla på tv eller nåt annat, tills jag åker iväg. Wish me luck, kanske sista gången ni hör av mig. Mohaha. Nej, just kidding.


Bacio per te, si intende!

21.41

En okej dag idag.
Mamma väckte mig efter att jag snoozat en gång för mycket, och hon sa att ag skulle få åka så pass tididgt att jag skulle få döda tid i skolan en timme innan lektion. Min pararella medvetslösa morgonsituation vägde fram och tillbaka och beslutade sig för att inte gå på min första lektion så att jag fick sova mer. Mamma gick med på det också (slightly oroväckande, but still) så jag återgick till snoozandet.

Väl i skolan tog jag en kaffe i cafeterian med Linnea, Mikaela, Linn och Anton. Det var mysigt, som vanligt. Sedan tacklade jag Italienska och busade med världens bästa Sebastian, och sedan Engelska då jag kände mig effektiv for once. Efter den slutade vi, och vi bråkade fram och tillbaks om vart vi skulle gå och äta. Latifa vann, Jerker skjutsade oss.
Jag, Linn och Linnea var det som satt där och åt och mös och pratade massa djupa samtal och läste tidningen. Myspys. Sen gick vir unt och kikade lite på det sevärda i Köping centralare delar, och sedan gick vi till ungdomsmottagningen. När vi var klara där, så sa jag hej då och gick hem till syster min och dunkade musik tills jag fick ont i huvudet. Sedan mötte jag Simone.

Vi gick och tränade, otroligt skönt som vanligt. Körde verkligen fullt ut, eftersom att jag inte får träna på ett par dagar nu då på grund av operationen jag gör imorgon.
Men grymt skönt var det.

Sen gick vi till bussen, åkte hem och nu har jag ätit lite och ska plugga samhäll nu. Internationell politik och ideologier. Woho.

Hoppas operationen imorgon går bra, den har jag inte nämnt med dom ska söva ner mig och gå in i min höft och hämma min inflammation, för att göra en lång historia kort. Hoppas det blir bra, och att jag inte blir för begränsad i mitt leverne hela helgen!

Ciao.

20.49

Nu tänker jag glömma bort allting. Jag vägrar att minnas någonting som någonsin hade nåt med dig att göra. Jag tänker radera ut vart enda minne jag delat med dig, jag vill glömma, jag vill aldrig mer se något som har med dig att göra när jag blundar.

Jag trodde aldrig du skulle svika mig så som du gjort, och jag trodde på dig. Jag litade på dig, för du var min bästa vän, oavsett vad. Jag kunde le när jag såg tillbaks på våra minnen från i somras, allt vi gjorde tillsammans, alla speciella små detaljerade stunder vi delat som jag bevarat så omtänksamt längst bak i ryggraden. För jag trodde ju alltid att jag skulle kunna le när jag såg tillbaks. Men efter ditt svek så vill jag bara slå huvudet så hårt, så hårt in i en betongvägg, vad som helst så att jag glömmer att jag någonsin ens visste vem du var. Du har sårat mig inuti det innersta i mig, du har bränt min själ med ett sånt svek som detta. Så som du fått mig att känna tillit till dig..

Jag vill bara glömma allt sammans. Jag skulle helst av allt vilja flytta här ifrån, inte ta med mig en enda, ingen alls. Bara jag, ensam, med ett nytt namn, ny bostad, nytt liv. (Och nej, inte vad du kallar nytt liv..?) Där skulle jag aldrig mer logga in på vad fan för jävla Facebook, blogg, msn, någonting. Där ska allt redan varit utsuddat och där ska alla nya minnen skapas, utan dig, utan någon här ifrån.

Men nu går inte det. Nu tvingas jag vakna med den här känslan varje jävla dag. Men jag hoppas att du aldrig glömmer vad jag gjort för dig, alla gånger jag ställde upp för dig. Jag säger absolut inte att du aldrig ställde upp för mig, för det gjorde du verkligen. Men det är kanske just därför jag är så chockerad över det här sveket. Så jag hoppas aldrig att du glömmer, hoppas du alltid kommer minnas alla detaljerade små stunder.

För mig betydde dom i alla fall något. Men det var väl bara jag.

23.18

Skön dag idag, gav mig själv lite ledigt då jag valde att inte gå på svenskan med den där vedervärdiga människan som någon jävla tomte gav rätten att kalla Lärare.

Så styrde lite här hemma istället, städade och sånt. Sedan åkte jag och tränade med Simone, otroligt skönt till att börja med, känns bra att börja med det igen. Men ja, vistelsen där var otrligt roande av särskilda anledningar som jag är way to hemlighetsfull för att ta upp här, men det var riktigt roande, och fick positiva överraskningar efteråt. Livet ska alltid överraska en med att ge fina ögonblick. Jaja, enough.

Efter träningen så gick jag hem till käre bror. Vi åkte och handlade blommor och födelsedagskort åt farfar som fyllde 81. Vi köpte finaste rosa kortet med en glittrig poptjej på, farfar went happy.
Där hemma var iaf faster, Manne, och kusin Cattis. Vi åt lite och fikade och sånt, sen skjutsade dom hem mig. Nu har jag duschat och lite sånt. Ska sova snart, det är en viktig punkt i mitt nya liv. LÄGGA SIG TIDIGT.


Off to bed, then.

Buona notte e ha dormito bene, soprattutto il mio diamante.

19.43

Jag är nyss hemkommen från en trevlig vårdag som jag spenderat med Tjenchila och en liten älskad busunge.
Vi tog fin vårpromenad i solen och drack kaffe, och lagade mat.

Fick nyss reda på att jag har en endaste inplanerad lektion imorgon, så jag kommer att strunta i den. Boo-yah!
Så kvällen kommer inte bli en enda panikattack, utan jag kommer lugnt och sansat kolla på Beck med mamma och njuta av inställda lektioner. Och Persbrandts flört med Inger, of course.


Nu, till en annan topic. Jag börja tröttna på att jag alltid ska vilja ha det jag inte kan få. När jag väl hittar något som jag verkligen vill ha, så går det inte, av olika särskilda anledningar. Allt är så jävla förbjudet, och det jag kan få vill jag inte ha. Jag vet inte om jag ska sträva efter det, eller bara inse och glömma. Jag vet inte om det bara är jakten som sagt, kanske man kan tro nu när jag bara gör om det här, gång på gång, människa för människa, kille och killer. Men jag vill ju. Fan också.

10.34

Sitter och skriver ett tragiskt försök på en så kallad läslogg.
Och ja, en läslogg är fan inte så svårt att lyckas med, men för min del så är det, det.
I ren demonstration försöker jag ge min, Gud så föraktade-you-may-burn-in-hell, jävla svenskalärare små pikar om hur jävla lite jag bryr mig om den här meningslösa läsloggen.
Annat som orsakar till hur dåligt komponerad den kommer bli kan möjligen ha att göra med att jag inte läst boken, men det är bara petitesser. Huvudsaken är att allt är i symbios till att jag önskar livet ur kvinnan.

Nå väl, gårdagen var ganska okej, trots en del missöden med mig själv. Vaknade upp på ett otroligt bra humör, för omväxlingens skull. Skrev en fin to do-lista, där "studerandet" förekom. Men, jag låter det ligga lågt tills nästa panik-prestation-ångest-attack infaller sig, i takt med inlämningsdatumen. Spenderade dagen istället till att ligga som en klubbad säl i sängen hela dagen och kolla på tv. Dålig tv, milt betonat. Slocknade framför Wallander, när jag borde slocknat framför Melodifestivalen, som i sin tur var så sjukt jävla patetiskt att jag fick döva smärtan med en dos chardonnay. Gött.

Så, för att kompensera för mina dåliga prestationer igår så ska jag i alla fall knåpa ihop den här förbannade läsloggen och sedan fara hem till min underbara Tjenchila och mysa med henne och Elina.


Oh, goodbye then.

Jag har haft en ganska bra vecka, mycket tröttma och prestationsångest dock. Har gjort två prov, varav ett förhoppningsvis gick bra, mot alla odds, och ett som gick åt helvete med all jävla rätt. Har aldrig velat mörda en lärare så mycket, jag är nästan fullt kapabel till det.
Nå väl, gick på en utbildningsmässa i tisdags. Var schysst. Hade en fet bunt med blad, kurskataloger från många universitet, men främst Uppsala. Det är nog vad jag vill mest just nu. Ta studenten med bra betyg, resa rejält mycket, och sedan flytta till Uppsala och plugga. Helst av allt skulle jag vill göra det redan nu. Slippa den här staden, alla dessa falska människor, all denna masspsykos och allt annat som gör mig blå. Vill här ifrån och börja om. I Uppsala. Har dock minst två år kvar. Men vill plugga samhällsvetande, socionom hade inte varit fel att bli.
Finns fina masterprogram också. Riktigt taggad och sugen. Känns dock som att jag måste styra gymnasiet innan, at least. Men abropå utbildningsmässan så satt jag och diskuterade Hannahs beslutsångest inför alla val. Det var väldigt givande, för mig med.
Igår var jag i skolan också, och efter den gick jag och Simone och tränade. Var riktigt skönt, har härlig träningsvärk, men det är det värt! Sen solade vi och jag gick hem till Hannah, och sedan till Bella och förkröka, för att gå vidare till gymnasifest. Hade roligt som vanligt, och blev inte för överförfriskad heller, tur var väl det. Somnade dock halv fyra, och gick upp till skolan klockan sju idag så var övertrött och dryg hela skoldagen. Inte minst mot min mattelärare, haha. Åt en grym bakisfrukost med Linnea i cafeterina. Gött mos, och sen efter idrotten (då jag låg på en madrass och mös hela lektionen) så umgick jag med min kära vän Daniel, tss. Jag var med på hans lektion när han skrev om hiphopkulturen, och han var ovanligt snäll och gullig, sånt gillar jag! Sen följde jag med honom för att äta. Sen vid tolv, kom mamma och hämtade mig och vi åkte och lunchade på thaien med Hannah. Ännu bättre bakismat. Sen åkte jag och mamma hem och jag, som var och är, sliten som en klubbad säl, la mig och sov till åtta. Fruktansvärt skönt. Har ätit mat och kollat på tv. Fortfarande rått sliten, ska nog sova snart.
Funderar på vad jag ska göra imorgon, ska nog plugga i vilket fall som helst. Sen kanske jag ringer någon av mina söta vänner och styr myskväll.


Håller vilket fall på att styra mitt liv och det känns otroligt bra.

Jag säger det såhär

Jag säger det såhär.

Jag kommer aldrig någonsin att ångra valet jag gjorde.
Aldrig någonsin.
Det var förmodligen det bästa jag kunde ha gjort.
Men det som äter upp mig inifrån, så här. Månader och snart nästan ett år senare är tanken på hur det kunde blivit om jag valt det andra alternativet.
Såhär, efter allt som hänt, så börjar tankarna bli fler och jag undrar hur allt kunde ha blivit.
Vad som hänt, om det hade blivit så som jag en gång tänkt mig. Om det hade spruckit pågrund av alla omständigheterna, eller om det kunde ha blivit något på riktigt. För jag skulle ljuga för mig själv om jag sa att jag inte brytt mig alls. Jag har brytt mig, och jag bryr mig fortfarande. Och jag vaknar fortfarande, ett år senare, upp med drömmar där jag valde något annat.
Jag tänker fortfarande på det. Och nu efter allt som hänt så tänker jag av ren automatik på det dubbelt så mycket. Jag förstår inte, men jag kan inte släppa det.
Och jag blir så maktlös samtisigt som jag blir så målmedveten av att veta att jag inte får. Att jag inte kan, av miljontals anledningar. Bra anledningar.
Det skulle kunna vara så att det är jakten som gör mig så intresserad.
Men jag tror verkligen inte. Jag känner mig själv så pass bra, för att veta vad jag vill ha.
Varför vill jag ha det, när jag inte kan få det?
Varför ville jag bara inte ha det, när jag redan hade det?