Jag säger det såhär

Jag säger det såhär.

Jag kommer aldrig någonsin att ångra valet jag gjorde.
Aldrig någonsin.
Det var förmodligen det bästa jag kunde ha gjort.
Men det som äter upp mig inifrån, så här. Månader och snart nästan ett år senare är tanken på hur det kunde blivit om jag valt det andra alternativet.
Såhär, efter allt som hänt, så börjar tankarna bli fler och jag undrar hur allt kunde ha blivit.
Vad som hänt, om det hade blivit så som jag en gång tänkt mig. Om det hade spruckit pågrund av alla omständigheterna, eller om det kunde ha blivit något på riktigt. För jag skulle ljuga för mig själv om jag sa att jag inte brytt mig alls. Jag har brytt mig, och jag bryr mig fortfarande. Och jag vaknar fortfarande, ett år senare, upp med drömmar där jag valde något annat.
Jag tänker fortfarande på det. Och nu efter allt som hänt så tänker jag av ren automatik på det dubbelt så mycket. Jag förstår inte, men jag kan inte släppa det.
Och jag blir så maktlös samtisigt som jag blir så målmedveten av att veta att jag inte får. Att jag inte kan, av miljontals anledningar. Bra anledningar.
Det skulle kunna vara så att det är jakten som gör mig så intresserad.
Men jag tror verkligen inte. Jag känner mig själv så pass bra, för att veta vad jag vill ha.
Varför vill jag ha det, när jag inte kan få det?
Varför ville jag bara inte ha det, när jag redan hade det?