20.49

Nu tänker jag glömma bort allting. Jag vägrar att minnas någonting som någonsin hade nåt med dig att göra. Jag tänker radera ut vart enda minne jag delat med dig, jag vill glömma, jag vill aldrig mer se något som har med dig att göra när jag blundar.

Jag trodde aldrig du skulle svika mig så som du gjort, och jag trodde på dig. Jag litade på dig, för du var min bästa vän, oavsett vad. Jag kunde le när jag såg tillbaks på våra minnen från i somras, allt vi gjorde tillsammans, alla speciella små detaljerade stunder vi delat som jag bevarat så omtänksamt längst bak i ryggraden. För jag trodde ju alltid att jag skulle kunna le när jag såg tillbaks. Men efter ditt svek så vill jag bara slå huvudet så hårt, så hårt in i en betongvägg, vad som helst så att jag glömmer att jag någonsin ens visste vem du var. Du har sårat mig inuti det innersta i mig, du har bränt min själ med ett sånt svek som detta. Så som du fått mig att känna tillit till dig..

Jag vill bara glömma allt sammans. Jag skulle helst av allt vilja flytta här ifrån, inte ta med mig en enda, ingen alls. Bara jag, ensam, med ett nytt namn, ny bostad, nytt liv. (Och nej, inte vad du kallar nytt liv..?) Där skulle jag aldrig mer logga in på vad fan för jävla Facebook, blogg, msn, någonting. Där ska allt redan varit utsuddat och där ska alla nya minnen skapas, utan dig, utan någon här ifrån.

Men nu går inte det. Nu tvingas jag vakna med den här känslan varje jävla dag. Men jag hoppas att du aldrig glömmer vad jag gjort för dig, alla gånger jag ställde upp för dig. Jag säger absolut inte att du aldrig ställde upp för mig, för det gjorde du verkligen. Men det är kanske just därför jag är så chockerad över det här sveket. Så jag hoppas aldrig att du glömmer, hoppas du alltid kommer minnas alla detaljerade små stunder.

För mig betydde dom i alla fall något. Men det var väl bara jag.