Till att börja med..
Söndagar är inte bra dagar. Söndagar hör väldigt ofta till dom sämsta. Dom ger tid, plats och utrymme åt mig att tänka. Det är då man egentligen ska styra upp allting inför den kommande veckan, men jag är ju bara jag, och jag tänker alltid för mycket, hela tiden. Så jag ägnar söndagar åt att tänka, och oroa mig för hur den kommande veckan ska bli. Och Söndagar, dagar som idag, den här Söndagen i synnerhet – är inte en bra dag.Jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag pendlar mellan alla tillstånd som en människa uppenbarligen kan befinna sig i. Men något som stör mig i detta nu, det är ilskan och sorgen över hur en människa som en gång stod så väldigt nära, kan bli som en helt annan. Någon som ljuger, någon som sårar och någon som inte vill stå för de saker den har sagt. Vad är det för nåt egentligen? Varför kan bara inte människor vara ärliga och stå för sina handlingar och för det dom sagt och lovat? Jag är trött på att vara alldeles vansinnig var femte minut, när jag inte helt plötsligt har någon slags acceptans till allt, och när jag inte är toklycklig utan någon rimlig anledning. Jag hatar lögnerna, och att människor inte kan rättfärdiga sig själva gentemot dom som dom sårat. Dom som sårat mig. Jag önskar jag kunde radera ur alla minnen, allting. Jag hade nog funkat bäst då. Men dom finns där längst bak och det är dom som gör att jag måste reagera med en sådan explosiv jävla ilska. Man delar fanimej inte såna minnen med någon och sen bara stampar och spottar på dom.
Jag önskade jag var som dig, dock. Jag önskar jag kunde bara strunta i alla, och ”starta ett nytt liv” utan dom jag inte vill ha med. Jag önskar jag kunde göra vad jag ville och inte bry mig om hur andra blir sårade av det. Jag känner för fan dig, in och ut. Jag vet hur du funkar, och jag vet när och hur och varför du reagerar som du gör. Men det är en sak som jag aldrig kommer förstå, - det är hur du kunnat göra såhär mot mig efter allt vi gått igenom. Jag bryr mig inte om vad du gör. Men jag börjar bry mig när du gör saker du sagt att du aldrig skulle göra, och när du säger saker som inte är sant, till mig. Men ja, jag önskar att jag var som dig. Lika fri, och lika nöjd med allt. För det hoppas jag att du är, när det kostat så mycket av mitt välmående för att du ska ha lyckats uppnå det.Ilskan jag har mot dig har sina skäl, och jag önskar att jag kunde acceptera hur det är och bara glömma och aldrig mer minnas, och aldrig mer se dig.
Men jag lovade i alla fall dig någonting långt bak i tiden, och det kommer jag aldrig ta tillbaka.

Jag sa till dig, att – ”Jag kommer aldrig att svika dig, jag kommer alltid att ställa upp för dig oavsett vad..”

Det var åtminstone inte en lögn, till skillnad från allt du sagt. Men jag gav dig ett löfte, och det håller jag.

Jag förtjänar en förklaring. En bra jävla förklaring till varför. Och du vill säkert också ha en, och det får du. Men jag ska ha min. För jag är trött på att gå runt och ha ont i magen, och att hjärtat ska börja klappa dubbelt så fort bara för att jag tänker på hur jävla fel allt skulle bli.

Jag lovade också att jag aldrig skulle bli som alla dom som svek dig, och det tänker jag aldrig bli heller. Tro vad du vill, men jag vet hur det är, och jag ljuger åtminstone inte.